Godsförvaltare Mårten Hökerberg
(1860–1953) [daC hBc:3-g]

Av Bertil Hökerberg † [daC hBc A:3]

Hösten 1888 tillträdde min far Mårten Hökerberg (1860–1953) befattningen som förvaltare och disponent vid Hörle bruk, som ägdes av min morfar, Sveriges störste järnvägsbyggare Carl Jehander. Totala arealen var ca 4 500 hektar, varav 500 utgjorde åkerjord, 250 ängsmark och resten skogsmark och mossar. Far kom att få sköta sitt arbete på Hörle mycket självständigt, då morfars tid främst upptogs av järnvägsbyggen på mer eller mindre långa avstånd från Hörle. Till förvaltarens förfogande stod en mycket trevlig förvaltarbostad om 12 rum och kök. Ett rum i förvaltarbostaden var brukskontor. När far som ungkarl och utan möbler kom till Hörle, hade han till att börja med ingen användning av en stor och tom förvaltarbostad utan mottogs och ingick som medlem i den jehanderska familjen.

Fars första åtgärd på Hörle blev att skaffa sig en bra ridhäst för att snabbt kunna komma runt till brukets utgårdar för att där leda och övervaka rättarnas verksamhet samt till snickerifabriken och sågverksrörelsen vid Carlsfors, som Carl Jehander amlagt sedan han 1886 blivit ensam ägare till Hörle. I fabriken tillverkades dörrar och fönsterkarmar, bl a för export till främst England, Sydafrika och Tyskland. Sändningar på 10 000 dörrar var inte ovanliga. Här kom mamma med i brukets affärsverksamhet. Hon var den enda som hyggligt behärskade engelska språket, och det blev hon som ensam fick sköta en ganska omfattande utlandskorrespondens.

Förhållandet mellan far och underlydande personal måste ha varit mycket gott. Jag låter en smålandstidning närmare belysa förhållandet: "De strider, som i våra dagar så ofta förekommer mellan arbetare och arbetsgivare, ha ej gjort sig förmärkta å Hörle bruk. Dess disponent har genom sin utpräglade omdömesförmåga, ovanliga rättvisa och folkliga sätt förmått skapa ett för vår tid högst ovanligt förtroende mellan sig och brukets underlydande." En gång frågade jag far, hur många personer som sammanlagt fanns, stora som små, på bruket. Svaret blev: "Jag tror omkring 400."

Det dröjde inte länge förrän far erbjöds offentliga uppdrag och förtroendeposter av olika slag. Han valdes till ordförande i Värnamo landsförsamlings kommunalnämnd, ett uppdrag som varade mer än 20 år. Han beklädde därjämte vice ordförandeposterna i kommunens kommunalstämma och skolråd samt i Östbo härads hushållsgille. En följd av fars kommunala uppdrag blev att mor och vi barn satt runt matsalsbordet på vår fritid och skrev debetsedlar. År 1902 invaldes far i Jönköpings läns landsting, vilket ledamotskap upphörde först 1914, då far lämnade Hörle. Vid 1910 års riksdagsmannaval blev han av Östbo härads valmansförening uppsatt som dess kandidat men ansåg sig ej kunna taga emot förtroendet på grund av det krävande arbetet som disponent på Hörle. Av sina meningsfränder i landstinget erbjöds han även mandat i Första kammaren men ansåg sig av samma skäl böra avstå.

Den fria andliga verksamheten fick tidigt fast fot i Småland. Så småningom bildades en egen Hörle missionsförening med Hörle syförening som stödorganisation för att skaffa fram medel för den inre och yttre missionsverksamheten. Då fars intressen sammanföll med missionsförsamlingens, ledde han som ordförande under åren 1902–1913 dess verksamhet och bidrog i hög grad till att hålla det religiösa livet levande på bruket. Syföreningens verksamhet leddes under flera år före 1903 av min mormor Hulda och förestods därefter under ett tiotal år av min mor Almina.

I den jehanderska familjen fanns fyra flickor. Den äldsta, Mathilda, var sedan ett par år gift. Almina kom därnäst och var sju år yngre än Mårten. Det var en åldersskillnad som far tyckte passade bra och han beslöt sig för att ställa in siktet på henne. Almina hade 1890 kommit hem till Hörle efter språkstudier i Frankrike och England. Samvaron dem emellan blev allt förtroligare och söndagen den 30 augusti 1891 tog far mod till sig och friade. Vad svaret blev förtäljer icke mors dagbok, men antagligen blev det svävande. För när Almina efter en sömnlös natt talade om för sin mor att Mårten friat fick hon bekräftat att det var flera, som var ute i samma ärende och att hon måste betänka sig noga. Framför allt gällde det nu att övertala fadern, som för tillfället var borta på järnvägsbyggen. Resultatet av dagens alla funderingar blev att hon på kvällen "bad Mårten vänta två månader". Pappan hade tydligen andra planer för sin dotter, för hans svar blev ett klart nej. Därmed började dragkampen. Far fick så småningom övriga medlemmar av släkten Jehander över på sin sida och morfar fick ge efter. Den 5 mars 1892 ägde trolovning med högtidlig ringväxling rum i stora salongen på Hörle.

På hösten samma år lämnade familjen Jehander Hörle och flyttade över till stockholmsvåningen Kammakaregatan 12. Far blev ensam i den stora förvaltarbostaden. Julen tillbringade han i Stockholm och vid nästa större helg, påsken, gifte han sig. Bröllopet ägde rum onsdagen den 5 april 1893 i det jehanderska hemmet. Som vanligt hade far svårt att längre tid vara borta från sitt arbete. Bröllopsresan måste därför ställas till Hörle. Där blev mottagandet av de nygifta både glatt och högtidligt.

Visiter och bjudningar av olika slag avlöste varandra på Hörle. Julkalasens mångfald, där varje gård hade sin bestämda dag och där även vi barn fick vara med, framstår som verkliga ljuspunkter i tillvaron. Mors kalasdag var den 28 december. Att resa till Hörle vid större helger och framför allt på sommaren var populärt och mycket uppskattat av släkten i Stockholm. Någon sommar utan besök av "stockholmare" upplevde vi aldrig.

År 1902 måste Hörle bruk säljas. Orsakerna var stora förluster, som morfar under senare år gjort på sina järnvägsbyggen. Felaktiga hållfasthetsberäkningar ledde till att järnvägsbankar sjönk eller försköt sig. De olika bandelarna byggdes dessutom på entreprenad, vilket krävde tillgång till stora kontanta belopp.

Det blev tjugo köpenhamnsfamiljer, som för 500 000 svenska kronor blev de nya ägarna. Aktiebolaget Hörle bruk bildades och en verkställande kommitté med W Fussing som ordförande utsågs. I oktober 1902 lämnade familjen Jehander Hörle och flyttade till Ängelholm. Danskarna vistades på Hörle endast under somrarna och vid större helger, och för far blev förändringarna knappast märkbara. Den danska tiden varade i tio år, och den 3 juli 1912 kom telegram att norrmän köpt Hörle. Det stod snart klart att stora förändringar planerades, bl a skulle bruket upphöra med jordbruksdrift.

Mors dagbok fredagen den 13 juni 1913: "Den dagen glömmer vi aldrig. Mårten fick rekbrev från Kristiania från Höie, som sade upp Mårten från platsen här med detta års utgång". I september blev det klart att far från den 14 mars 1914 och tio år framåt skulle arrendera Yxtaholm, 4 km nordost om Flen. Avskedsfest för oss ägde rum den 22 februari 1914, och mor skriver i sin dagbok: "Vi fingo så många bevis på huru varmt vi voro älskade på Hörle." "Avskedsfesten i Bönsalen glömma vi aldrig."

Upphovsrätt/Copyright © 2004 Bertil Hökerberg †

Källa: www.langarydsslakten.se