Heraldik – läran om vapenmärken

Av Per Andersson

Vad är ett vapen?

Det heraldiska vapnet är för ögat vad namnet är för örat. På sam­ma sätt som namn, fast i bildform, är va­­pen kän­ne­tec­ken för fysiska eller juridiska personer. Heraldiken utgör ett in­ter­­na­tio­nellt symbol­språk, som fyllt sin funktion oavbrutet i mer än 850 år. I dag har det ur­­sprungligen me­deltida vapen­bruk­­et nått sin största utbredning någonsin, och vi mö­­ter dagligen vapen som igen­­känningsmärken för t ex kom­mun­er, statliga myn­­dig­heter och olika kyrkliga enheter. Välkända är också landskapens va­pen, och i det inter­nation­el­la sam­man­hanget ses varje land representerat av ett statsvapen. Det största an­talet vapen har dock alltid funnits in­om grup­pen släkt­va­pen. Al­la har rätt att an­­ta ett eget vapen och an­­vän­­da det som bildmässigt iden­ti­­tets­­tecken – för­­eningar, fö­­re­tag, privatpersoner osv – och så sker i till­tagande grad. Bland kom­munerna är upp­slut­ning­en närmast total, och den frekventa användningen av kom­­munvapen har gjort des­sa till det i dag oftast förekommande slaget av vapen.

Mest utmärkande för ett heraldiskt vapen är dess sköl­de­märke, som oftast ses återgivet i en sköld men som ock­­så kan anbringas på andra ytor, t ex en flaggduk, som då helt och hål­let fylls ut med sköldemärket.

Ett vapen är utformat enligt bestämda heraldiska regler i kon­trasterande färger. Re­gel­systemet, som har in­­ter­natio­nell giltighet och formades redan tidigt under medeltiden, rym­­mer bestämmelser om hur ett vapen komponeras, be­skrivs och avbildas. Normerna grun­dar sig på rent prak­tis­ka skäl och utgår från att vapnet är ett tidlöst sär­skiljande kän­­ne­­tec­ken som skall kunna uppfattas även på avstånd el­ler i kraftig för­minsk­ning. En­kelhet och tyd­lighet är de främ­sta ledstjärnorna.

Ett av de för­hål­lan­den som ger det heraldiska vapnet en sär­ställning bland bildsym­bol­er är att det endast kan fixeras till sitt innehåll och inte till sin stil. Detta gör vapnet icke tids­bun­det – det kan ändra sin yttre form och föl­ja med konst­stil­ars växlingar medan in­­ne­hållet ständigt bevaras. Ett va­pen kan därmed alltid hål­las mo­dernt, till skillnad från and­ra form­er av identitetsmärken, t ex logo­typ­er och monogram.

Vapnets komposition fastställs genom en vapen­beskriv­ning, s k blasonering, som är kortfattad, ex­akt och avfattad med en enhetlig, vedertagen heraldisk terminologi (märk ex­­em­pelvis att he­ral­diskt hö­ger och vänster anges utifrån en tänkt bärare av skölden och där­med blir omkastat från be­traktarens håll). Av ett och samma vapen kan tänkas en mängd olika avbildningar, alla med sam­ma innehåll – var­je konst­när har möjlighet att gö­ra sin stilmässiga tolkning uti­från bla­so­neringens stadganden. För kännedom om ett va­pens utseende framstår således blasoneringen som vik­ti­ga­re än en avbildning.

De heraldiska figurerna, varav vapenmärken skapas, är av två slag: häroldsbilder, som är geo­met­ris­ka indelningar av sköld­fältet, och allmänna bilder, dvs alla övriga bild­­former. Hä­r­olds­bild­erna kan va­rieras med olika delningslinjer, sku­ror. Ett kor­rekt sköl­demärke är uppbyggt av intill varandra lag­­da ytor av omväxlande metall (guld/gult, silver/vitt) och färg (rött, blått, svart, grönt). De heraldiska ku­lörerna kallas tink­­turer, och var och en av dem har endast en nyans, den max­imala.

Ett vapens främsta beståndsdel är skölden med sitt sköl­de­märke, och den kan ensam tjäna som full­ständigt vapen. Med undantag för rikets stora vapen och tre olika stads- tillika kommunvapen be­står svenska territoriella vapen av en­bart en sköld, i förekommande fall krönt med en rang­kro­na, kal­lad sköld­krona, som vilar ovanpå skölden: kung­lig krona på länsvapen, hertiglig krona på land­skaps­­va­­pen samt murkrona på stadsvapen och – om än på tvek­sam grund – på vapen för vissa kom­mun­­er, som har över­ta­git namn och vapen från en förutvarande stad. Hertig­kro­nans förekomst på land­­skapsvapen sammanhänger med att med­lemmar av kungahuset tilldelas landskap som titulära her­­tig­­­dö­men. Krona på läns- och stadsvapen är ett bruk som är förbehållet länsstyrelsen respektive stad­ens myn­dig­het. På liknande sätt kan den kyrkliga församlingen föra sin vapensköld lagd ovanpå ett par kors­lag­da korsstavar.

 

Utveckling av olika vapengrupper

Bruket av heraldiska vapen uppkom senast på 1130-talet. I Sve­rige har de förekommit sedan åt­min­­sto­ne år 1219, då det äldsta kända svenska vapnet uppträder i ett sigill. Vap­net var ursprungligen ett personligt kännetecken för sin bä­ra­re. Snart gjordes det dock ärftligt, och på 1200-talet bör­ja­de furstar och högadel låta sina vapen beteckna ock­så de om­råden som var i deras besittning. Därmed uppstod de ter­ritoriella vapnen, av vilka statsvapnen – i Sverige kallade riks­vapen – är de förnämsta. Under det­ta århundrade bör­ja­de också uppträda vapen för lokala menigheter och orter. Det kommunala va­pen­motiv som kan ledas längst tillbaka i Nor­den är Kalmars, känt från 1250-talet i ett sigill.

Under 1300-talet blev det allmänt att städerna lät sig kän­ne­tecknas i bildform, framför allt i sina si­gill. I Mag­­nus Eriks­sons stadslag föreskrevs att "hwar stadher haffui sith mær­ke". Illustra­tion­er­­na i stä­dernas sigill var dock ingalunda alltid he­ral­diska, utan ofta användes ett borg­mo­tiv eller en hel­gon­­bild. Vapen för städer förekom även som fälttecken, vil­ket använd­nings­område är känt från 1400-tal­et, samt se­na­re som flaggor på handelsfartyg. De me­del­tida stadsvapnen är genomgående tillagda av stad­en själv, vil­ket vittnar om en rätt för var och en att anta sitt eget bildmässiga känne­tec­ken. Under 1500-talet blev det regel att städerna tilldelades ett vapen genom privilegie­brev­et. Däri förekommer ock­så tink­­tur­er, vilket vi­sar att stadens symbol inte endast var av­sedd som sigillbild utan utgjorde ett re­­gel­rätt, färg­­­satt va­pen.

Andra lokala menigheter, framför allt härader (skeppslag, bergs­lag) och i vissa lands­del­ar socknar och tings­lag, skaf­fa­de sig från 1500-talet mera allmänt sigill. Motiven i des­sa va­r i de fles­ta fall inte hel­ler he­raldiska men blev en viktig in­spi­­ra­tionskälla när ett verkligt vapenbruk senare ut­veck­la­des. De lo­­ka­la sigillen användes bl a då de oli­ka orternas och bygdernas ständerrepresentanter – präster, bor­ga­re och bönder – be­kräf­­ta­de riksdagsbeslut, vilket pågick till 1700-talets början; adels­män­­nen, som representerade sin ätt, hade självfallet också sigill och däri verkliga vapen. Un­der stormaktstiden fö­re­kom vi­dare häraders och socknars mär­ken an­bring­ade på fanor som fälttecken. Lands­bygdens sym­­bol­er var, i likhet med de äldre stä­der­nas, nästan alltid själv­­tagna; endast i enstaka fall på­träf­fas byg­de­­sym­bol­er för­­lä­na­de av kungamakten.

Övergången mellan sigillbild och vapen för äldre subjekt – framför allt städer och härader – är ofta oskarp: en sigillbild sätts obearbetad in i en sköld, vartill kommer en inofficiell färg­sättning. Detta har i allmänhet medfört variationer i va­pen­bruket och avvikelser från det heraldiska regelsystemet. Först under 1900-talet har alla städers och en del häraders va­pen – liksom landskapens, länens och stiftens – blivit fix­e­ra­de genom fastställelse eller antagande av en va­penkom­po­sition genom dess blasonering. Linköping hör till de få äld­re städer som synes ha haft ett vapen redan från början; dess äldsta sigill, känt från 1297, innehåller en sköld med sam­ma motiv som dagens kommunvapen.

Vapen för rikets landskap förekom i samlad upp­sätt­ning förs­ta gången i Gustav I:s liktåg år 1560, förmodligen ut­för­da på initiativ av den heraldiskt intresserade Erik XIV och för att ge intryck av Sve­riges konung som härskare över ett land med många provinser. Östergötland represen­te­ra­des då av två olika vapen, ett för Västanstång och ett annat för Ö­stanstång, vilka dock med tiden följdes av ett sam­lande land­skapsvapen. Under 1600-talet fick även de nyerövrade land­skapen vapen. Vissa land­skaps­vapen har emellertid äld­re ur­sprung – det äld­s­ta är Gotlands från 1280. Land­skaps­vapnen, som ock­så går igen på landskaps­rege­men­te­nas fält­tec­ken, fastställdes 1884–1885 men reviderades med nya blasoneringar under tiden 1925–1972. På in­of­fi­­ci­ell väg började även länen under senare del­­en av 1700-tal­et att föra vapen, vilka dock inte fast­ställ­des förrän under 1930- och 1940-talen. Läns­­vap­nen byg­ger i allmänhet på land­skapsvapnen; i ett fåtal fall har residensstädernas va­pen bildat un­­der­lag.

1800-talets senare hälft kännetecknades av ett till­ta­gan­de intresse för hembygds- och forn­­min­nes­vård, vilket skulle sät­ta spår i den lokala emblematiken. Under denna tid bör­ja­de Kungl Maj:t att fast­stäl­la territoriella vapen; först ut var land­skapsvapnen. Som framhållits hade vapnen i många fall ex­is­te­rat sedan länge men preciserades nu på ett nor­me­ran­de sätt, vilket undanröjde de många och inte säl­lan he­ral­diskt bristfälliga varianter som flo­re­rat.

På motsvarande sätt tillkom under slutet av 1800-talet och det följande seklets första decennium fem svenska stads­vapen. Under 1910- och 1920-talen utarbetades eller re­vi­derades 26 vapen, 1930-tal­et 28 och 1940-talet 59. In­nan Riksheraldikerämbetet, som handlade dessa he­raldiska ären­den, av­skaf­­fades 1953 och i stället Riksarkivets he­ral­dis­ka sektion inrät­ta­des, utarbetades eller reviderades yt­ter­ligare fyra stadsvapen. Arbetet fortsattes för de få åter­stå­ende städerna av den nya heraldiska myn­digheten, vil­ket resulterade i att i princip alla Sveriges 133 städer till slut ha­de fastställda va­pen. Bort­sett från de nya städer som till­kom, innebar fastställelsearbetet att man i allmänhet utgick från äld­re bildsym­bol­er för staden i fråga, framför allt fö­re­kom­mande i sigill eller som be­skriv­ning el­ler av­bild­ning av stad­ens märke i privilegiebrev. Dessa ingalunda alltid he­ral­dis­ka bilder ut­sat­­tes för en mer el­­ler mind­re långtgående he­ral­disering.

När de borgerliga kommunerna på landet, motsvarande kyr­kosocknens territorium, till­kom år 1863, fanns äldre soc­ken­sigill för vis­sa socknar, framför allt i Dalarna, Norr­land och Syd­sverige. Ef­ter­som bilderna däri i allmänhet inte var av he­raldisk natur och heller inte färgsatta, upp­fat­tades de inte som kommunvapen. Först under 1930-talet, på initiativ av riks­heraldikern, började en sed utbreda sig bland köpingar, mu­nicipalsamhäl­len och landskommuner att på städernas ma­nér skaffa ett formenligt vapen. Sådant hade dess­­för­in­nan ba­ra fö­re­kommit för någon enstaka köping men ingen lands­­kom­mun. Den förs­­ta kom­mu­nala bä­ra­ren av ett fast­ställt vapen vid sidan av städerna var Kinna muni­ci­pal­­sam­häl­le, vars vapen fick Kungl Maj:ts sanktion 1934. Under 1930-talet tillkom sam­man­taget sju va­pen för icke stads­kom­­­mun­er, 1940-talet 130 och 1950-talets början före Riks­­­­he­ral­­dikeräm­be­tets av­skaf­fande 63. Den när­maste tio­års­perioden tillkom ytterligare drygt 200 kommunala vapen. Där­av var drygt en fjärdedel ut­ar­be­tade av den 1951 bildade pri­­vata stif­tel­sen Svenska komm­unalheraldiska in­sti­tut­et, vars vapen dock inte alltid av kom­munerna för­des till fast­stäl­lelse.

Under den period då antagandet av kommunala vapen var som mest intensivt genom­för­­des den första riks­omfat­tan­de kommunindelningsreformen, gällande från nyåret 1952. De va­pen som då redan fanns övertogs som regel av en nybildad storkommun, men i någ­ra fall fanns flera va­pen­fö­rande en­het­er som lades samman till en ny kommun med ett el­ler flera överflödiga vapen som följd. Indel­nings­re­form­en blev i sig pådrivande för fle­ra kom­muner att skaffa vapen, fram­för allt för de nya stor­kom­munerna men även för gam­­­la soc­kenkommuner som såg sin sista möjlighet till ett vapen in­nan kommunen upp­hör­­de.

Sedan 1960- och 1970-talens nya indelningsreform ge­nom­förts har nu så gott som alla kommuner vapen. Ett fem­tio­tal av dagens kom­mun­er har antagit ett nykomponerat va­pen. Resterande kommuners vapen har till­kom­mit ge­nom att ett redan befintligt vapen för en tidigare enhet upptagits. Av dessa är drygt 120 för­utvarande stadsvapen. Femtiotalet kom­muner har övertagit vapen från en kö­ping och nå­got fle­ra från en landskommun. Därtill har ett kommunvapen ti­di­ga­re tjä­nat som hä­rads­vapen och ett an­nat som landskaps­va­pen.

Medan alltså i stort sett alla enheter av dagens enhetliga kom­muntyp har vapen och samt­­liga städer hade det, fördes va­pen av omkring 90 procent av köpingarna och knappt hälft­en av landskommunerna innan deras antal började re­du­ceras kraftigt 1963; innan lands­­­kom­mun­erna upphörde på nyåret 1971 var siffran något högre än 50 procent. An­tal­et vapen­fö­rande municipalsamhällen översteg aldrig tio­tal­et.

En ny typ av kommunala vapen har tillkommit under 1980-talet i och med att upp­hör­da kommunala vapen an­ta­gits och även inregistrerats som symboler för kommundelar.

De svenska stiftens vapen har sin upprinnelse i domka­pit­lens och biskoparnas bildsymboler, fram­för allt förekom­man­de i sigill. Stiftsvapnen fixerades under 1960-talet, i ett fall redan tidigare, genom he­raldisering av bildmotiven och ut­arbetande av blasoneringar.

 

Vapenbildens symbolik

Ett vapen är i sig en symbol för sin ägare. Under för­utsätt­ning att vapnet är unikt, är det för­hål­lan­det till­räckligt för att vap­net skall fylla sin funktion. Men därutöver brukar det fin­nas en vilja att ge va­pen­mär­ket ett rikhaltigt innehåll som på alle­handa sätt sym­boli­se­rar sin ägare. Ofta leder det till att vap­net över­lastas, i strid med kravet på enkelhet. He­ral­dik­ens regelsystem har inga krav på att ett vapen skall speg­­la sin ägare fullständigt. De älds­ta – och kvalitativt bästa – vap­nen var enkla indelningar av sköld­en i olika fält och rym­de ing­en särskild symbolik alls. Det avgörande var att de var sin bärares unika kän­­­ne­märke. Självfallet är det ingen nack­del om en enkel komposition kan förenas med en all­­sidig re­­pre­­sentativitet i vapeninnehållet.

Från en eller flera av följande källor brukar inspirationen till va­penkompositioner hämtas:

1. Sedan tidigare befintliga kännetecken i bild, t ex motiv i si­gill.

2. Bärarens namn och dettas etymologi, varvid den mest ren­od­la­de formen är de s k talande vapnen, som framställer namn­et som en rebus.

3. Naturförhållanden i bärarens trakt, t ex geografisk belägenhet, to­po­gra­fi, växt- eller djurliv.

4. Förhållanden eller händelser i bärarens historia eller tra­ditioner, t ex någon ka­rak­tä­ris­tisk närings­gren, händelse, personlighet eller sedvänja.

5. Nutida verksamhet.

6. Inslag från annat vapen, t ex ett härads, en kommuns el­ler annan territoriell enhets vapen eller si­­gill­bild, va­pen för personer eller släkter med anknytning.

7. Nonfigurativt mönster i form av enbart geometrisk in­del­ning av sköldytan – en hä­rolds­­bild – som representerar en­­kelhetens ideal i sin mest fullkomliga form.

 

Kvalitetskrav på vapen

Det heraldiska regelsystemet kan ses som en uppsättning kva­litetskrav, och de viktigaste momenten däri är följande:

1. Ett vapen skall vara unikt och ej identiskt eller förväx­lings­bart med något an­nat re­dan ex­is­te­rande vapen.

2. Som tinkturer används endast metallerna guld/gult och sil­ver/vitt samt färgerna blått, rött, svart och grönt.

3. Var och en av de sex tinkturerna har en­dast en nyans, den fullt mättade.

4. Vapnets sköldemärke bygger på kontrastverkan mellan ytor av omväxlande metall och färg. Lin­jer eller mycket sma­la figurer är inte förenliga med denna ytmässighet.

5. Färg får ej gränsa till annan färg och metall ej till metall.

6. Skölden bör indelas i så få fält och innehålla så få figurer som möj­ligt.

7. Minsta möjliga antal tinkturer bör förekomma, helst inte fler än tre.

8. Som bilder förekommer inte bokstäver, siffror och lik­nan­­de tec­­ken.

9. Sköldemärket är strikt tvådimensionellt. Därför undviks fi­gurer vars utseende är beroende av per­spektiv eller skugg­ningar och linjer inom fält av en och samma tink­tur.

10. Ett vapen skall inte innehålla något från naturen eller mänsk­lig verk­sam­het häm­tat bestämt fö­re­mål eller mo­tiv, såsom en viss byggnad, ett visst far­tyg, ter­räng­av­snitt eller liknande. I stället väl­jer man en allmängiltig sym­bol för det man vill visa, t ex ett ankare, ett treberg.

11. I stället för ett komplicerat motiv – exempelvis en bil, en in­­du­stri­byggnad, en kanon eller en hel­gonbild – väljs ett till heraldiken bättre an­pas­sat attri­but av typen hjul, kugg­krans, ka­non­kula res­pektive yxa (för hel­gonet Sankt Olof).

12. Moderna och i övrigt starkt tidsbundna föremål undviks. Bild­­er­­na tänks ha kunnat existera oav­sett tidpunkt och väljs med för­del bland tid­lö­sa mo­tiv som fanns redan un­der heral­dik­ens le­van­de period, dvs medeltiden.

13. Vapenfigurerna ges en enkel och tydlig utformning. Man ute­sluter detaljer och utför bilder­na i en spe­ciell he­­ral­disk form, som präglas av en – ofta långt driven – sti­lise­ring av­sedd att fram­hä­va det ka­raktäristiska hos mo­tivet. Detta medför att all­män­na bilder som regel inte av­bildas i si­na naturliga proportioner.

14. Bilder återges strikt tvådimensionellt och perspektivlöst i silhuettform.

15. Sköldemärkets figurer görs så stora att de maximalt fyller ut fältet, utan att de för den skull kan upp­fattas vara fäs­ta­de vid sköld­kant­en.

16. Ett vapens beståndsdelar skall inbördes överensstäm­ma i stil.

17. Ett vapen är i sin ursprungsform utfört i sina fastställda tink­turer men kan ock­så återges i svart-vitt, varvid man an­tingen nöjer sig med en konturlinjeteckning eller låter de partier som bär en färg bli svarta medan metallfälten läm­nas vita.

18. Eftersom vapnet är ett bildmässigt kän­ne­tec­ken, skall det inte förses med någon text. Va­pen­sköld­en kan dock användas till­sam­­mans med namn­et. Den klassiska form­en är då en omskrift, ut­formad som i de medelti­da si­gillen. Text­en bör­jar högst ovanför skölden och går cir­kel­runt med­urs och vänd så att den kan läsas inifrån sköld­ens plats. Detta är alltså bara ett av flera an­vän­d­nings­­om­rå­den för vap­net, och texten in­går inte i det he­ral­diska vapnet som sådant.

 

Användningsområden för vapen

Vapnet som ett för sin ägare unikt kännemärke kan an­vän­das i alla tänkbara sammanhang där ägaren skall sym­bo­li­se­ras: sigill, stämplar, exlibris, brev­papper, trycksaker, an­nons­­er, medaljer, plaketter osv. Inte minst har vap­net sin giv­na funktion som kvadratisk flagga och fana. Det kan ock­så upp­träda på standar, skyltar, dekaler, rockslagsnålar, mär­ken på kavajer och idrottsdräkter, vindflöj­lar, ante­pen­dier, mäs­shakar, porslin och som väggprydnad inomhus eller på hus­fasader. Många tekniker ut­över de vanligaste står till buds för återgivning av vapnet, t ex gravering i me­tall och glas, glas­mål­ning, brodering, väv­­ning, in­tar­sia, skulptur i sten och trä, relieftryck på pap­per och prägling i läder. Ett sen­tida användningsområde för heraldiken är bruket att vid kom­mun- och även sockengränserna sätta upp vägskyltar med vapen och namn.

Upphovsrätt/Copyright © 2004 Per Andersson

Källa: www.langarydsslakten.se